Sanningen om julen

Bertil Brew, föreningens grundare och mecenat, är en berest och beläst man. Såhär i juletid vill han gärna dela med sig av en julberättelse av mer sannfärdigt slag än de vanliga tomtehistorierna.

– Det har blivit en jultradition att samla barnbarnen till högläsning. Gärna berikande och verkligen (i ordets egentliga bemärkelse, red.anm.) sedelärande historier, berättar han. Sanningen om julen är en sådan.

”I HELA DEN NORRA TEMPERERADE ZONEN, där den västerländska civilisationen har uppstått och mognat, har det alltid funnits tecken i skyn som har påmint en om att ingenting varar beständigt.

Under sommaren och hösten, då livet ler och allting grönskar och skördar mejas och körs in i ladorna, står solen för var dag allt lägre på himlen och närmar sig den södra horisonten lite mer än föregående dag. Ju lägre solen står, desto mindre intensiv är dess värme och desto kortare blir dagen, med påföljd att den mindre intensiva värmen inte får tid på sig att verka.

Det här är den dyster påminnelse om att – just när allt ser som ljusast ut – vintern är i annalkande; en tid av mörker och kyla och förebud om död inom växtvärlden.

Men, solens nedgående kurva blir allt mindre brant och till slut är stunden inne, då solen hejdar sig på sin bana söderut och börja stiga högre och högre för varje dag. Vädret fortsätter att vara kallt i månader efter det att solen börjat stiga igen, men den uppåtgående banan är ett förebud och ett löfte mitt under avtynandet; vintern kommer inte att vara beständigt, våren är i annalkande och med den återvänder värme och liv och glädje.

Vi vet exakt vad som är orsaken till det här. Vi känner till jordens roterande kring sin egen axel. Och hur detta påverkar solens skenbara bana över himlen inom loppet av jordens årliga varv runt sin ljuskälla.

Den primitiva människan visste ingenting om detta; hon hade inte heller något begrepp om att solens plats bestämdes av himlavalvets orubbliga mekanismer. Hon uppfattade solens nedgång och uppgång som allsmäktiga gudars verk, gudar som handlade utifrån sin egna hemliga motiv, antingen av nyckfull välvilja eller av snabbt uppblossande vrede. Kort sagt, den primitiva människan kunde aldrig vara säker på att inte solen vid just det här tillfället, skulle fortsätta sitt trötta sjunkande tills den försvann för alltid under den södra horisonten, utlämnande jorden åt evig vinter och död.

Följaktligen upplevde man det som en oändlig lättnad då solen hejdade sig på sin bana söderut och började stiga igen, medförande värme och liv; denna vändpunkt – vintersolståndet – inträffar den tjugoförsta december, enligt vår almanacka. Det är naturligt att den tidpunkten firas med stora festligheter och olika sorters förlustelser.

För romarna var Saturnus vårens och såddens gud och betraktades till sist som beskyddare av jordbruk i allmänhet. När därför solen beskrev sin bana, fanns hela tiden löftet om att den för vårsådden tjänliga värmen snart skulle komma tillbaka. Romarna ansåg våren vara ett utslag av Saturnus välvilja; han visade sin omtänksamhet genom att sätta en gräns för solens årliga nedgång. Festligheterna i samband med deras vintersolstånd var därför till hans ära och kallades ”Saturnalier”.

Dessa var de mest uppsluppna och populäraste av romarnas festligheter och de utsträcktes så småningom till hela sju dagar, från den sjuttonde till den tjugofjärde december. Det var en period av orgiastisk yra och glädje; ämbetsverk, butiker och skolor var stängda med anledning av högtiden; tjänare och slavar tilläts en tids frihet under vilken de kanske blandade sig med sina herrar i ömsesidig välvilja ; gåvor utbyttes. Och den tidens allmänna tolerans var så stor, att man bara blinkade lite åt en viss sexuell lössläppthet. Det var det sistnämnda som utlöste moralisternas vrede och orsakade att ”Saturnusfester” kom att betraktas som något synonymt med orgier och dryckenskap och sex.

Under de tredje århundradet, enligt vår tideräkning, förpassades emellertid de romerska gudarna till evigheten, och österländska religioner vann mer och mer insteg i de romerska medborgarnas hjärtan och sinnen. Dock – en synpunkt på den gamla gudatron förblev intakt, och det var saturnalierna. Det romerska folket var villigt att ge upp vad som helst av gamla seder och bruk, men saturnalierna skulle bestå.

Det mest dominerande hos den nya religionen var, för en tid, mithraism, vilket var en form av soldyrkan. Mithraisterna såg i solens nedgång och uppgående ett löfte om att efter människans död skulle det komma en lycksalig återuppståndelse. Därför passade saturnalierna deras syfte, och de lade till en alldeles egen högtidsdag. Den tjugofemte december, dagen efter saturnaliernas slut, firade mithraisterna Mithras födelse; Mithra som var den symboliska representanten för solljuset. Denna ”den obetvingliga solen dag” var det populäraste inslaget i mithraismen.

Mithraisterna gjorde emellertid ett stort misstag, då de uteslöt kvinnorna från sina religiösa ceremonier. Den rivaliserande kristna religionen omfattande klokt nog även kvinnorna. Detta fick till följd att medan många fäder var mithraister, så var många mödrar kristna, och barnen var naturligtvis mer benägna att anamma sina mödrars tidiga undervisning än fädernas flera år senare.

Icke desto mindre, mithraismen var och förblev svår att besegra så länge deras anhängare firade saturnalier och den obetvingliga solens dag. Någon gång efter Anno Domini 300 uppfann därför de kristna julen. Det passade de kristna att fira den 25 december och tillgodogöra sig all den saturnaliska feststämning som förbands med den dagen, på villkor att det kallades firandet av Guds sons Jesu födelse och inte solguden Mithras. Det finns, som alla vet, ingenting i bibeln som stöder teorin att Jesus föddes den tjugofemte december.

Hur som helst, saturnalierna gick segrande ur striden, och den jul vi nu firar är endast formellt Jesu födelsedag. För många människor är den aspekten på julhelgen snabbt avfärdad. Det är de forna saturnalierna vi håller i helgd – att ge varandra gåvor, att njuta av lediga helgdagar, att äta och dricka och ha roligt, att uppleva några dagar av trivsel. ”

Isaac Asimov: Jul, jul!, förord till den för övrigt utmärkta deckarnovellsamlingen ”Jul, jul, spännande jul” (utgången ur bokhandeln men kan finnas på biblioteket)