Bertils stormande nätter

Föreningens grundare och mecenat, Bertil Brew – ej att förväxla med sin schlagerstjärne-nästan-namne – är som bekant vida berest och dito -läst.  I dessa tider, när knopparna sedan länge brustit och alla med lemmar ivrigt väntar på höstens första möte (och inte minst dess tema, Red.anm), finns det skäl att uppmärksamma Bertils mångåriga vänskap med Erik Axel Eriksson, eller Karlfeldt som han senare valde att kalla sig.

Bertil och Karlfeldt träffades under sommaren 1895 när Karlfeldt färdigställde sin debutbok, Vildmarks- och kärleksvisor. I debutboken använder Karlfeldt inga komplicerade versmått men däremot ofta omvänd ordföljd för att få rimmen att stämma.

— Jag försökte lära Erik att rimma bättre, men han tog varken det eller reson, berättar Bertil vid ett senare tillfälle.

Influens

Mycket riktigt, boken sålde dåligt, ett fiasko med endast ett par hundra sålda exemplar. Försäljningsfiaskot hade emellertid det goda med sig att Bertils inflytande över Eriks diktande tog fart. Idag citeras Karlfeldt ofta i dagligt tal och hans tonsatta dikter sjungs utan att man närmare tänker på författaren, än mindre på medförfattaren, Bertil.

— Det kändes fel att ta åt sig äran och Erik behövde ju både uppmärksamhet och pengar mer. Dessutom bidrog jag ju bara med några enstaka rader i dikterna.

Efter lite övertalning erkänner Bertil sig skyldig till “intet är som väntanstider” och “han talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin” ur Fridolins visor, “dina ögon äro eldar”, “nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kalla höst” och “längtan heter min arvedel” ur Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim.

Utsvävning

— Fast mest stolt är jag nog över mitt bidrag till “Svarte Rudolf”, avslutar Bertil. Jag levde ju ett rucklande liv på den tiden. Jag berättade villigt och Erik sög i sig allt.

Se svarte Rudolf han dansar,
han böjer sin nacke och ler.
Han tänker på stormande nätter
i Amsterdams glädjekvarter.
||: Han drömmer om flickornas kransar
och svävande bruna ben
på stranden av blåa slätter
vid samoamånens sken. :||

Han böjer sin nacke och blundar
i flygande roslagsvals.
Så höll han i smäktande lundar
sin arm om chilenskans hals;
||: Så böjde han krullig hjässa
en afton i negerbyn,
mot trettonårig prinsessa
med eldsken i ebenholtzhyn. :||

Så dansa de svajiga karlar
på Malagas vinstänkta redd.
Den vitröda tösen hon bävar,
bedårad, förlorad, förledd.
||: Hon ler i den väldiges nävar
åt allt vad han tog och han gav,
hon suckar och vinden svarar
från Ålands jäsande hav. :||

Etyd

Så, i väntan på att augustimötets kocklag ska lätta på menyns tematik, snurra detta på skivtallriken: