Dylanmannen

Som den insatte läsaren av Bertils bästa sidor (de du läser i detta nu) vet, tillbringade Bertil själv en stor del av sextiotalet i New Yorks Greenwich Village. Han minns sina många möten med fjolårets nobelpristagare i litteratur, Robert Zimmerman.

— Vi sågs första gången när han hoppade av från college för att få möta sin idol, Woody Guthrie, berättar Bertil. Jag kände ju Woody sedan tidigare, så naturligtvis vände sig Robert till mig för att hitta honom.

Dylancoach

Det visade sig blir en nära och ihållande relation. Bertil jobbade vid den tiden som frilansande mediacoach, långt innan begreppet ens var uppfunnet. På hans inrådan började Robert att hantera media och presskonferenser på det introverta sätt som sedan dess blivit hans signum. Ett av många exempel på detta är den berömda presskonferensen i San Francisco 1965, men det finns fler.

Dylanmyter

När Robert turnerade runt USA lät han sig ofta intervjuas på små lokalradiostationer och byggde sakta upp myten om sig själv. Han sa att han var cirkusartist, lindansare, siouxindian, son till en egyptisk kung och förklarade sig vara född av fel föräldrar, med fel namn, på fel plats.

— Det gläder mig att klubben valt att uppmärksamma min kompis på januarimötet. I Sverige pratades det ju mycket om Dylanmännen efter Nobelpriset, och jag kan nog tycka att många med lemmar faller in under den kategorin.

Dylanmännen

Hanna Fahl i ett reportage i DN för fem år sedan:

“Det som utmärker en Dylanman är, , att deras tolkning av honom är speciell. Den liknar ingen annans. Framför allt liknar en riktig Dylanman inte de andra Dylanmännen.”

Malena Rydell i DN i oktober förra året:

“Sedan mitten av 60-talet har han nästan aldrig pratat till sina fans, men det har bara gjort Dylanmännens kärlek ännu starkare. Ja, han har skrivit sina memoarer, men de liknande inte de vanliga berättelserna om mansblivande och royaltybråk i rockens namn, utan han fortsatte bara skriva på sin skröna om Bob Dylan, cirkusartisten, hittebarnet, som alltid kan byta skepnad. Och visst har han turnerat, hundratals dagar om året, men han har i stort sett inte sagt flaska från scenen. Det har aldrig gått att förutse: ska det här bli ett gig där han står med ryggen mot publiken större delen av konserten? I går skrattade han sitt varggrin på scen, i morgon vet man inte. Kanske gör han en reklamfilm för Victorias Secrets nya kollektion med spetsunderkläder.”

Dylanmaten

Kocklaget, Opponenten, Oreraren och Vivören säger sig inte ha haft några svårigheter att komponera menyn till januarimötet.

— Inte alls, hans texter är ju som Enid Blytons Fem-böcker. Det äts i varannan vers, säger Oreraren, och ger snabbt några talande exempel.

— Hot chilli peppers in the blistering sun (Romance in Durango). I guess i’ll have scrambled eggs (Highlands). He’s eating bagels, he’s eating pizza, he’s eating chitlins (I Shall be Free). I ask for something to eat, I’m as hungry as a hog. And i get brown rice, seaweed and a dirty hot dog (On the Road Again)

Och under tiden snurrar detta på skivtallriiken: