Redaktören för Bertil bästa sidor ( de du läser i detta nu) har återigen lyckats utröna temat för nästkommande möte. Men först en liten historielektion.
Spanska inkvisitionen övervakade den romersk-katolska kyrkans doktrin i Spanien mellan 1478 och 1834. Termen “inkvisition” kommer från det medeltida latinska ordet inquisitio, som beskrev en domstolsprocess baserad på romersk rätt, som återigen togs i bruk under senmedeltiden.
Den minnesgode påminner sig hur föreningens stadgar försökt tillämpa processen, bäst sammanfattad i Stadgeskolan. Föreningen har till och med inrättat ett inofficiellt råd i spetsen för sin egen inkvisition bestående av generalinkvisitorn (GPS) och en andlig bisittare (P:r Pinus).
Den spanska inkvisitionen är av populasen mest känd från från “Monty Pythons flygande cirkus”:
— Ingen förväntar sig den spanska inkvisitionen! Vårt främsta vapen är överraskning… överraskning och rädsla… rädsla och överraskning… Våra två vapen är rädsla och överraskning… och hänsynslös effektivitet… Våra tre vapen är rädsla, överraskning och hänsynslös effektivitet… och en nästan fanatisk hängivenhet till påven… Våra fyra… nej… Bland våra vapen… Bland våra vapen finns sådana element som rädsla, överraskning…
Det är angeläget att påminna sig att föreningens tillämpning av inkvisitionen inte enbart var avsedd att utrota kätteriet mot föreningens stadga, utan även att förfölja oliktänkande (Opponenten) och att öka föreningens ekonomiska makt (genom Storstorloket). Ett av många exempel i stadgarna är hur tofflande – att välja sin domesticerades dito före föreningens dito – beivras genom publik åthutning eller stening ute på gården alternativt kastration, stensnitt, åderlåtning, starrstick eller trepanation (av Il Dottore).
Vad har denna historiska exposé att göra med novembermötets tema?
Jo, det visar sig att kocklaget bestämt sig för att servera en avslappnad, lätt måltid i goda(?) vänners lag. Pintxos/Tapas! Ingen för- eller varmrätt utan sex, sju eller åtta varianter tillsammans med såar av rödvin/öl. En massa tallrikar på bordet, alla äter det dom vill ha och låter vinet lossa tungans band som ett preludium till den efterföljande agendans “Övriga frågor”.
Det är, mot bakgrund av föregående historieskrivning, en grannlaga uppgift. Vad händer om Båtsman försöker laga aioli med saffran och servera pinchos på rågbröd och toppa med picklad rödlök? Eller om P:r Pinus försöker laga en pincho med kimchi, använda majonnäs från tub – eller, hemska tanke, en gång i sin ungdom uttalat “sympatier för fusion-kök”? Då kommer kocklagets att mötas av tre män i röda kåpor, med flammande blickar och ett dokument i pergament. Den spanska inkvisitionen har anlänt.
Lösningen, för att stävja att mötet ofredas av tre män i röda kåpor, blev en homage till nyss nämnda inkvisition: Nobody expects the Spanish Inquisition!
Alltså inget “kulinarisk kätteri”, inga “förvanskningar av den heliga traditionen”, ingen “skändning av det iberiska arvet”. Alla försök att ge en nordisk twist kommer att leda till exorcism.
Under tiden snurrar detta på skivtallriken:
Kommer gärna !