Höga förväntningar på menyn

Bertils bästa sidor (de du läser i detta nu) har haft ovanligt svårt att utröna temat för kvällens möte. Kocklagets nestor, Opponenten, har väntat in i det sista med att lätta på förlåten.

— Temat blir “Sandöfiskarens sista vals”, meddelar han till slut, med hopp om att ändå bli förlåten.

Vad innebär det? frågar sig vän av ordning. Eftersom fiskare i gemen är kända för ett frimodigt – för att inte säga frivolt – förhållande till sanningen, drar vi slutsatsen att det handlar om att Sandöfiskaren drar sin sista vals.

Diffusa samband

Meny och maträtter på föreningens möten förväntas ha ett – diffust, men dock – samband med temat. Det har Köksceremonimästaren slagit fast i ett särskilt tillägg till stadgarna:

Vid intagande av måltid gäller att måltiden ska vara intagande. Det innebär dels att måltidens tematik ska förmedlas till de intagande; dels att återbruk – i vilken form det vara må – ska undvikas. Med tematik avses här att de i måltiden ingående komponenterna ska tillhöra en gemensam geografisk eller kulturell krets, alternativt vara sammanbundna av en gemensam smakpalett (förklaringen nödvändiggjord av föreningens demografi – tematik är ett sparsamt förekommande uttryck i den svenska folkskolan). (Lex Ceremonis).

Höga förväntningar

Vad kan man då förvänta sig på septembermötets middagsbord? Eftersom Opponenten alltid håller armlängds avstånd till sanningen, är det svårt att spekulera. Blir det måhända Escamoles som tilltugg i bastun? Den mexikanska läckerheten escamoles består av smörstekta myrägg som äts i form av en taco. Myrarten lever till stor del på agave, vilket också råkar vara samma växt som ligger till bas för tequila och mezcal. Vad kan väl passa bättre vid vilan efter en hård bastu?

Till huvudrätt kanske Shirako? Len och krämig serveras torskens sperma antingen ångad eller friterad.

Efterrätten är mer given. Casu marzu! Den är en fårost gjord på jäst mjölk som har blivit ansatt av fluglarver. Osten utgår från hårdosten Pecorino, men när larverna är klara med den har den snarare en krämig konsistens.

Cuy, den friterade lilla gnagaren som ofta serveras på en bädd av pommes frites eller rätt upp och ner grillad på en pinne och som fick äran att illustrera dagens artikel, valdes dock bort av kocklaget.

— Dom är så söta och påminner om Opponenten, säger kocklagets andra hälft, Oreraren – i ett oblygt försök att ställa något (vad är oklart) till rätta.

Snyltare och parasiter

Rykten på bygden säger att kocklaget även har övervägt Fylleräka, mest för namnet kan man anta. Räkan serveras levande och berusad på en starksprit kallad Baiju. Rätten förtärs oftast genom att man först biter av huvudet, och sedan slukar kroppen. Den sägs vara en njutning för den som inte är rädd för parasiter – och hur kan man vara rädd för snyltare som med lem i denna förening?

Nåja, under tiden snurrar det här på skivtallriken: