Brödrafolkens väl är grunden för aprilmötet. På temat “Det var en norsk, en tysk och en Bellman”, planerar kocklaget att bjuda till bords (iklädda lusekofta, får man förmoda) för att servera norska lukulliska läckerheter. Vi förväntar oss raspeballer, smalahove (bilden), rømmegrøt och brunost. Och kanske lite pils vid sidan av.
— Vi vill slå ett slag för den så olyckligt insomnade svensk-norska unionen, berättar P:r Pinus. Jag tycker att unionen var en lycklig kompromiss mellan å ena sidan de norska självständighetssträvandena, uttryckta genom Eidsvollförfattningen, och å andra sidan Sveriges anspråk på Norge som en ersättning för det förlorade Finland och det till Danmark avträdda Svenska Pommern. Oljepriset spelar också roll.
Norsk mat underskattad
Köksceremonimästaren, som dragit upp riktlinjerna för menyn, tycker att det norska köket är sorgligt underskattat.
— Det gör ont i hjärtat när folk säger att banan heter “guleböj” på norska. Det är helt enkelt inte sant.
Istället för att driva med norrmännen med såna barnsliga påhitt, borde vi utforska all den intressanta mat som i verkligheten står på de norska borden, menar han.
— Blekksprut (bläckfisk) med purre (purjolök) och potetgull (potatischips) är en riktig läckerhet. För att inte tala om iskrem (glass) med fersken (persika).
— Själv sköljer jag gärna ner med lite rusbrus (alkoläsk) och agurk (gurka), avslutar GPS innan han återvänder till grytorna.
Och under tiden snurrar detta på skivtallriken:
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.