Stoppa pressarna! Vildhavre blir Höstkänning!

Bertils bästa sidor (de du läser i detta nu) har tidigare — i god Hänt i veckan-anda, kan tilläggas — spekulerat i temat för höstens första möte.

Men verkligheten blev en annan. Istället för att använda skördemånaden som utgångspunkt för temat Vildhavre — en homage till en medlem som nyligen lämnat oss — har kocklaget valt temat Höstkänning.

— Vi ville s m s höja den kulturella ribban, berättar kocklagets rese, Viking.

Recitation förväntas

Alla detaljer kring arrangemanget har vi ännu inte lyckats utröna, men de kulturella ambitionerna talar för att P:r Pinus levererar en högstämd recitation av Verner von Heidenstams höstdikt Höstsång. 

— Den är en gammal favorit på repertoaren och skulle passa alldeles utmärkt som mellanspel, kanske i anslutning till kaffet. Han fortsätter

— Den börjar i traditionellt högstämt tonläge: Nu kom den första frosten och övergår sedan i associationer till alltings förgänglighet: färg av lik och mull och ben. Men plötsligt, i andra strofen, slår dikten om – och blir en protest mot den traditionella höstdiktningen: Är väl gardinen nere, vem sörjer för en gulnad skog? Av höstpoeter ha vi nog. Gud frälse oss från flere.

Dionysisk yra

Efter att i några ytterligare strofer ha hånat dessa höstpoeter, och efter att ha gjort sig till tolk för samma övermänskostämning som präglar karlfeldtsdikten om “den vår de svage kalla höst”, slår Heidenstam över i rent dionysisk yra: Stån upp till dans som galna!.

— Jag tycker om just den strofen, säger GPS. Den säger mycket om hur föreningen fungerar. För att inte tala om fortsättningen, när vandaliseringen bryter lös: de som stupa bäras hem, med bindlar och med häftor.

Höstsång (Verner von Heidenstam)

Löfven gulna,
Träden klädas af,
Och novemberdagar mulna
Öfver blomstrens graf.
Drifvan deras kronor grusat;
Blott i hjertan, som de tjusat,
Medan sommarns sol dem värmde än,
Lefva de som minnen opp igen.

Rosen blommar
Några korta dar;
Dröjer mer än rosens sommar
Mensko-blommans qvar?
Skön hon skjuter opp och prålar,
Kinden glöder, ögat strålar,
Men en fläkt vid hennes stängel rör,
Och hon bleknar, lutar, vissnar, dör.

Du, som väckte
Mig ur jordens grus,
Låt mig bland ditt blomsterslägte
Spira ren och ljus!
Att då sommarns sol mig glömmer,
Någon engel vänligt gömmer
Bland de minnen, han från jorden bär,
Minnet af min tysta blomning här.

Och under tiden snurrar detta på skivtallriken: