Trångt på banan

Föreningen är som bekant begåvad med ett stort antal tågkonnässörer. Förutom Ferrocavallo, den högsadlade lokföraraspiranten med säreget intresse för de fluktuativa observationerna i Allen Ginsbergs epos Järnhästen, har även Storstorloket anslutit sig. Storstorloket är, i motsats till Ferrocavallo, ingen aspirant, utan kör riktiga lok. Stora lok. Storstora lok.

Storstorloket utmärkte sig under sin första sammankomst i föreningen som interlokutör för att ersätta det slitna vokabuläret vid föreningens sammankomster med ett nytt signalsystem, ERMTS – Ersätt Reflektioner Med Tomt Skitsnack. Tilltaget uppskattades, främst av föreningens tautologiska triad, Oreraren, Opponenten och Piskatore.

Motivet

Storstorloket är kocklagschef och hjärnan (nåja, red anm.) bakom marsmötets tema.

– Lokomotivet är ju själva motivet, berättar Storstorloket. Och eftersom föreningen är lite enkelspårig så gav sig temat nästan av sig självt.

När ryktet om temat – Ett tåg i taget – började sprida sig, kunde naturligtvis inte loföraraspiranten Ferrocavallo hålla sig borta från grytorna. Den tredje i kocklaget, Punghållaren, fick kämpa för att hålla sig kvar i tåget, om man säger så.

– Jag tenderade att bara bli påhängd, säger han. Komma efter loket, så att säga.

Motsträvigt

Trots detta fann Punghållaren ganska snabbt sin roll. Bakgrunden som motsträvig och alltifrågasättande ungdomsklubbist gav lösningen.

– Vadå ett tåg i taget, säger han. Det gäller ju tydligen inte i Grekland.

För Punghållaren är det ett tidens tecken att alltfler idiom har tappat sin betydelse. Det går som tåget? Numera har tåget det rakt motsatta ryktet. Som ett brev på posten betyder inte längre att nåt kommer fram snabbt och som det skulle utan att det kommer, kanske, sen.

Mitt i alla dessa – inte särskilt viktiga, men dock funderingar – snurrar detta på skivtallriken: