Vilken pärs innan alla blir nöjda

Som vanligt har redaktören för Bertils bästa sidor (de du läser i detta nu) lyckats utröna temat för kommande möte. Det var inte lätt, faktiskt en riktig pärs.

Det hela började när Ankaret upptäckte en gammal skriftväxling från 1915 mellan Bertil och föräldrarna till den stupade Philip Hierta, svensk officer i det persiska gendarmeriet.

Som värmen var stark, var transport af kroppen omöjlig. Som jag förut talat med Hierta om åtgärder vid hans eventuella död, visste jag att han ej ville stanna i denna förbannade jord, men att han var nöjd att bli bränd. Jag gjorde därför en järnlåda af tomma petroleumfat, lade där kroppen och ställde den i ett jättelikt bål. Folket ställdes upp i fyrkant och jag försökte förklara för dem, hvad det ville säga att Hierta låtit sitt lif för att göra sin plikt och att de på sina knän kunde tacka Allah för att hafva fått se en gudaboren hjälte.

Persiens historia är allmänt känd. Mellan cirka 540 och 350 f.Kr. var det persiska riket världens främsta politiska och militära stormakt. Det sträckte sig från Indus i öster till Balkan och Libyen i väster, från Kaukasien i norr till Abessinien i söder. Det var också i Persien som det tidiga kalifatet, det första islamska riket, etablerades år 651.

Bertils roll

I början av 1900-talet hade den svaga centralregeringen i Persien svårt att kontrollera hela det stora landet. Laglösheten härjade och de politiskt viktiga basarköpmännen och de shiitiska mullorna vände sig ofta mot den styrande regeringen. Det är här Bertil kommer in i bilden.

Svenskarnas strid i det persiska gendarmeriet har beskrivits i många artiklar. Ett intressant faktum i sammanhanget är att Bertil i denna artikel (troligen av säkerhetspolitiska skäl) går under ett av sina många alias, Wilhelm Unander.

Temasambandet

Men, undrar vän av ordning, vad har detta för samband med februarimötets tema?

– Vi tyckte att de första som gjorde motstånd mot kalifatet borde uppmärksammas, säger Opponenten. Om de hade lyckats förhindra det första islamiska riket hade världen kanske sett annorlunda ut. Jag hade kanske inte haft nåt att opponera mig emot.

Piskatore, som ryckt in i matlaget, vill peka på en annan omständighet.

– Jag tycker att den persiska smakpaletten fyller en funktion vår förening. Jag är ju inte som Opponenten utan vill gärna bygga broar mellan olika kulturer, människor och grupper.

– Men va fan, svarar Opponenten. Jag gillar persisk mat därför att den är smakrik utan att vara stark – inte dränkt i chilli som när du lagar.

Alla blir nöjda

Där griper Ankaret in för att lugna de små liven.

– Vi gör så här, säger han. Vi använder kanel, saffran och gurkmeja, färskpressad citron, färska örter samt torkade frukter och bär. Det gör att maten blir både färgstark som Opponenten vill och smakrik som Piskatore vill och doftar fantastiskt som alla vi andra vill. Och genom att ibland utesluta köttet i grytor och risrätter blir det dessutom som Oreraren vill.

Medan alla således blir nöjda snurrar det här på skivtallriken…