Om Bertil

Bertils bästa sidor (de du läser i detta nu) har tidigare kunnat avslöja majmötets tema, Volare! Bertil själv blev överförtjust över att hans flygintresse uppmärksammades.

— En synnerligen välskriven, initierad och vältajmad nyhet, kommenterar P:r Pinus. Och på Kr. Himmelsfärdsdag, dessutom!

Majmötestemat är dessutom vältajmat med den pågående turneringen i meningslösa ballader, fioljuck och kycklingkackel. Volare (Nel Blu di Pinto Di Blu), framförd av Domenico Modugno, representerade nämligen Italien i Eurovision Song Contest 1958. Den slutade på tredje plats. Den mest kända versionen är som alla vet Dean Martins, vilken för närvarande ligger på första plats på majmötets spellista.

Broderskap

Mindre känt är att en djup vänskap växte fram mellan Dean Martin och Bertil under 50-talet. I det begränsade utrymmet mellan djupsinniga, klartänkta, skarpsinniga och inträngande diskussioner och dito djupgående och bottenlösa inblickar i selterglas fann de varann.

Dean besökte faktiskt Bertil i kojan vid några tillfällen. Vid den tiden gjorde Bertil succé i en rad Broadway-musikaler som regissören Mel Brooks fosterbror under namnet Foster Brooks. Samtidigt som han arbetade som hjärnkirurg!

Den då ännu okände regissören Mille Forsman, långt senare berömd för filmen Pökboet – i vars tillblivelse Bertil spelade en inte oväsentlig roll (mer om det vid något annat tillfälle) – fångade ett av mötena på film:

Bertil är som bekant en man med många strängar på sin lyra. När vi berättade om majmötets tema – Volare! – lyste han upp.

— Jag har ju. som de flesta, alltid drömt om att kunna flyga. Redan innan jag hjälpte bröderna Wright med deras första flygmaskin experimenterade jag och Otto Lilienthal – mest på skämt – med att flyga små glidflygplan från olika bergstoppar i Tyskland.

Supbroder

Men det var med bröderna Wright som det hela tog fart, fortsätter Bertil.

— Deras pappa var frikyrkopastor och en av mina bättre supbröder. Det var efter ett ovanligt intensivt symposium som han – av en slump hävdar han än i denna dag – fick med sig en liten helikopterliknande modell som jag knåpat ihop av papper och bambu.  Den drevs av en propeller som fick sin kraft från en tvinnad gummisnodd. Min hushållerskas hårband, faktiskt.

När pastorn kom hem den kvällen, lätt skamsen, gav han Wilbur och Orville modellen i present. De tyckte mest att den liknade en konstgjord fladdermus, men den satte deras fantasi i rörelse.

— Om en sådan där liten grej kan flyga ända upp till taket, borde ju en större kunna flyga upp till molnen, sa Wilbur.

Dubbelkommando

Och resten är ju historia som alla vet. Bertil själv var en av de tre åskådarna när Orville Wright den 17 december 1903 genomförde den första flygningen med ett motordrivet flygplan. Orville låg på magen vid spakarna och flög 35 meter på 12 sekunder. Han flög på en meters höjd och hastigheten var 42 km/tim.

— Om han hade startat längst bak inne i en Boeing 747 Jumbojet skulle han ha landat 35 meter från nosen, fortfarande inne i planet. Men det var ändå en upplevelse, berättar Bertil. Det var där och då jag bestämde mig för att själv lära mig att flyga.

Sagt och gjort. Bertil skaffade sig en privat instruktör för att lära sig aerodynamik, meteorologi och navigation. Den praktiska undervisningen bestod av ett otal timmar med dubbelkommando, skrockar Bertil och visar en bild på flyglärarinnan. Kitty Hawk.

Många äventyr

Flygets barndom är ju inte den första gången som senare års forskning visat på Bertils diskreta inflytande. Bertil var förlagan till Sherlock Holmes levnadstecknare, följeslagare och understundom också kollega, doktor John H. Watson, visade Bob Dylan vägen till sjukhuset där Woody Guthrie vårdades, var med och skrev den amerikanska självständighetsförklaringen och körde lastbilen på vars flak Olof Palme höll det första Almedalstalet.

Dessutom har föreningens grundare och mecenat, den beläste Bertil Brew, den goda smaken att vara småförtjust i bibliotekarien Jenny Lindh.

Äventyret fortsätter, och under tiden snurrar detta på skivtallriken:

Det drar ihop sig till möte. Servitörerna har nått nya fantasifulla dukningshöjder.

The race is on, för att citera Bertils gode vän Sherlock Holmes. Det är kanske inte allom bekant att Bertil var förlagan till Holmes levnadstecknare, följeslagare och understundom också kollega, doktor John H. Watson. Men det är en annan historia…

Och för att parafrasera en annan av Bertils litterära adepter: Som tur är blev det inte 13 vid bordet (eng. Lord Edgware dies, 1933, äv. Thirteen at Dinner), utan fjorton. Föreningen utbrister ett välförtjänt men dock tack till Opponenten som denna gång kom i tid.

Som den insatte läsaren av Bertils bästa sidor (de du läser i detta nu) vet, tillbringade Bertil själv en stor del av sextiotalet i New Yorks Greenwich Village. Han minns sina många möten med fjolårets nobelpristagare i litteratur, Robert Zimmerman.

— Vi sågs första gången när han hoppade av från college för att få möta sin idol, Woody Guthrie, berättar Bertil. Jag kände ju Woody sedan tidigare, så naturligtvis vände sig Robert till mig för att hitta honom.

Dylancoach

Det visade sig blir en nära och ihållande relation. Bertil jobbade vid den tiden som frilansande mediacoach, långt innan begreppet ens var uppfunnet. På hans inrådan började Robert att hantera media och presskonferenser på det introverta sätt som sedan dess blivit hans signum. Ett av många exempel på detta är den berömda presskonferensen i San Francisco 1965, men det finns fler.

Dylanmyter

När Robert turnerade runt USA lät han sig ofta intervjuas på små lokalradiostationer och byggde sakta upp myten om sig själv. Han sa att han var cirkusartist, lindansare, siouxindian, son till en egyptisk kung och förklarade sig vara född av fel föräldrar, med fel namn, på fel plats.

— Det gläder mig att klubben valt att uppmärksamma min kompis på januarimötet. I Sverige pratades det ju mycket om Dylanmännen efter Nobelpriset, och jag kan nog tycka att många med lemmar faller in under den kategorin.

Dylanmännen

Hanna Fahl i ett reportage i DN för fem år sedan:

“Det som utmärker en Dylanman är, , att deras tolkning av honom är speciell. Den liknar ingen annans. Framför allt liknar en riktig Dylanman inte de andra Dylanmännen.”

Malena Rydell i DN i oktober förra året:

“Sedan mitten av 60-talet har han nästan aldrig pratat till sina fans, men det har bara gjort Dylanmännens kärlek ännu starkare. Ja, han har skrivit sina memoarer, men de liknande inte de vanliga berättelserna om mansblivande och royaltybråk i rockens namn, utan han fortsatte bara skriva på sin skröna om Bob Dylan, cirkusartisten, hittebarnet, som alltid kan byta skepnad. Och visst har han turnerat, hundratals dagar om året, men han har i stort sett inte sagt flaska från scenen. Det har aldrig gått att förutse: ska det här bli ett gig där han står med ryggen mot publiken större delen av konserten? I går skrattade han sitt varggrin på scen, i morgon vet man inte. Kanske gör han en reklamfilm för Victorias Secrets nya kollektion med spetsunderkläder.”

Dylanmaten

Kocklaget, Opponenten, Oreraren och Vivören säger sig inte ha haft några svårigheter att komponera menyn till januarimötet.

— Inte alls, hans texter är ju som Enid Blytons Fem-böcker. Det äts i varannan vers, säger Oreraren, och ger snabbt några talande exempel.

— Hot chilli peppers in the blistering sun (Romance in Durango). I guess i’ll have scrambled eggs (Highlands). He’s eating bagels, he’s eating pizza, he’s eating chitlins (I Shall be Free). I ask for something to eat, I’m as hungry as a hog. And i get brown rice, seaweed and a dirty hot dog (On the Road Again)

Och under tiden snurrar detta på skivtallriiken:

 

 

 

Det är ingen hemlighet att spel och dobbel understundom tilldrar sig i anslutning till föreningens möten. “Verksamheten kan understundom ta sig friare uttryck. Lekfulla upptåg, glam och stoj kan förekomma”, som det heter i stadgarna. I föreningens forna glansdagar spelades ofta poker och många små. omärkta sedlar bytte händer.

Nu verkar denna begivenhet få sin rättmätiga upprättelse.

Idolen, som – i egenskap av snyggaste medlem – besvarar föreningens (och den egna) beundrarposten, ansvarar för föreningens trav- och annat spelande där man inte kan blanda själv. Till de speloberoendes skara sällar sig nu även GPS. I omedelbar anslutning till februarimötet, vid sexdraget på söndagen, inbjuder han till en kurs i det någorlunda ädla kortspelet bridge.

— De som vill vara i tid rekommenderas att ta med sig sovsäcken på lördag, säger han.

Han tillägger vidare att kursledaren är en duktig spelare. Åtminstone kursledaren, tolkar vi det uttalandet.

Jomenwhist

Bridge är ett kortspel som utvecklats ur whist. Det finns olika varianter av bridge, men normalt menar man kontraktsbridge. Andra former av bridge är till exempel auktionsbridge och bridgewhist. Det finns även bridgeliknande spel för ett annat antal spelare än fyra personer. Parspelet bridgetwist tillhör de populärare.

— Eftersom bridge är ett sticktagningsspel, förväntar jag mig många spetsfundigheter och vassa repliker på söndag, säger GPS. De som vill spela utan trumf får till exempel bjuda på sangria.

Bertil förklädd

Kontraktbridgen introducerades i Sverige första gången 1928, då Bertils far, Bertil, tillsammans med Ivar Anderson, civilingenjör Ernst Hedström och advokat Emil Henriques bildade Stockholms och Göteborgs bridgesällskap.

Sverige blev för övrigt Europamästare 1939 med ett fyrmannalag bestående av Einar Werner, Rudolf Kock, Tore Sandström och Jacke Neuman. Den senare var den pseudonym Bertils far tvingades använda ute i Europa, som ett resultat av ett antal olyckliga kvinnoaffärer.